(8 March 1826, in Vastemõisa near Suure-Jaani, Viljandi County, Estonia - 22 April 1899 in St. Petersburg, Russia) was an Estonian painter. He is considered to have been the first professional Estonian painter. He distinguished himself primarily by his portraiture and to a lesser extent by his landscape paintings. Some of his most notable pictures depict the Estonian rural life in the second half of the 19th Century. Johann Köler was the seventh child born to a peasant family. Despite the poverty of the parents Köler managed to attend the elementary and the district schools in Viljandi. Then he attended a workshop of master painters in Cesis (then in Livonia). In 1846, Köler travelled to St. Petersburg to work as a sign writer, where his talent was soon discovered. From 1848 to 1855 Johan Köler studied drawing and painting at the St. Petersburg Imperial Academy of Arts. During 1857 Köler travelled to Paris via Berlin, later returned to Germany then travelled to the Netherlands and Belgium. In 1858, he travelled across the Alps to Milan, Geneva, Florence and Rome. There, he studied in a private academy and devoted his time to watercolor technique. In Rome during 1859 he presented his composition "Christ on the Cross". Answering the call of the St. Petersburg Academy of Arts, Köler returned to the city in 1861. From 1862 to 1874 he was a teacher of the Grand Duchess Maria Aleksandrovna, the daughter of Czar Alexander II of Russia. In 1869-1870, he worked as a lecturer at the St. Petersburg Academy of Arts. From 1886 to 1889 Johan Köler worked in Vienna, Nice and Paris.  Related Paintings of Johann Koler :. | Portrait of Hugo Treffner | Duke Gortchakov | A Roman Woman | Portrait of Hugo Treffner | Portrait of Hugo Treffner |
Related Artists:
Michele Rocca
(1671-died after 1751) was an Italian painter of the Baroque period. He was born at Parma and practised in Rome, and died some time after 1751. He was also called also Parmigiano the younger or Michele da Parma. He worked in the manner of Pietro da Cortona.
bartolomeo della gatta
(1448 -1502), born Pietro di Antonio Dei, was an Italian (Florentine) painter, illuminator, and architect. He was the son of a goldsmith. He was a colleague of Fra Bartolommeo. In 1468, Bartolomeo became a monk in the Order of Camaldoli, probably in the Church of Santa Maria degli Angeli in Florence, which his brother Nicolo had already entered. Upon taking holy orders, he changed his name to Bartolomeo. About 1481, he was summoned to Rome where he contributed to the cycle of frescos on the walls of the Sistine Chapel. Bartolomeo eventually became Abbot of San Clemente in Arezzo. He died in 1502 and was buried in the Abbey of San Clemente.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.